Resan är målet!

En del som jag pratar med brukar undra om jag ska upp på Kebnekaise också som om det var en stor grej. Jag brukar svara att kommer jag så långt så löser det sig nog. Om det bara handlade om att bestiga Keb så skulle jag tagit tåget eller flyget upp.

De låter kanske som en klyscha men för mig är verkligen resan målet. Om jag nu kommer ända till Kebnekaise men inte lyckas ta mig upp på toppen så har jag ändå uppnått målet. Själva "målet", toppen på Keb, är av underordnad betydelse och mer som en bonus än som ett mål. Den stora utmaningen är de drygt 200 milen på cykeln, där varje dagsetapp blir ett mål i sig. På söndag är det dags. Då åker jag.

Anna Johansson

Varför inte byta ögonfärg??

Visst är det konstigt med hur man ser på saker. När jag och min man skulle flytta ihop bestämde vi att vi skulle skaffa katt. Jag har haft katt sedan jag var tre men detta var första gången med husdjur för Micke. Snart var lägenheten invaderad av två vackra varelser som intog livet på kattens självklara sätt. Då innan barn och allt tillbringade vi ofta kvällar och helger med små utflykter runt om och det var en kväll när vi satt vi och picknickade som Micke sa med dyster stämma. Otroligt vad mycket överkörda djur och många döda katter det ligger överallt. Det känns så väldigt ledsamt! Han hade fått ”Kattögon”.

Likadant är det när man ska köpa soffa, väntar barn, bygger hus eller sätter sig för någonting. Man får ”soffögon”, ”barnögon”, ”husögon” osv. Nu ser jag alla nyheter som har grönt intresse, pratar miljö, stänger av vatten, letar solceller, släcker lampor, lagar annan mat och har ständigt dåligt samvete när jag kör bil. Jag fått ”gröna ögon” och har säkert blivit så där jobbigt ”miljönördig” för min omgivning. Att få gröna ögon känns dock väldigt tillfredställande och gott i magen. Man måste bara låta bli att inte trilla in i - det där räcker inte – eller men jag är rätt i alla fall – lite heligt så där. Att bli helig och mest rätt är nog det sämsta om andra skall kunna vara med och dela och få lust. Så slå mig lätt i huvudet om jag predikar och blir jobbig.

Det räcker att gör något litet och få gröna ögon!

Katarina

Tankar från skolgården

Idag har jag haft min dag fylld med det som ger verklig inspiration. Vi har varit på Karl Johan Skolans fritids och byggt girlanger av plastflaskor och andra plastbehållare. Med lina, borrmaskin och massor av energi blev det till slut fyra långa girlanger på 6 meter. Alla barn har också fått komma med egna tankar om framtid, miljö, klimat och vad man önskar och vad man kan göra. De är väldigt kloka! Funderingarna är rätt på och engagemanget stort.

Vi skrattade också gott allihop när vi pratade om plast, Pet-flaskor, sopsortering.
"Det där är ju inte av plast - det är ju Arvids tröja" Vilket i och för sig var helt rätt. Men flecce är det ju också. Det är också helt fashinerade att de har full koll på vilka flaskor de haft med sig hemifrån. Den ketchupflaskan, majonästuben, festisflaskan är min!

Som extra bonus kan alla som varit med komma ner till Malmöfestivalen och titta på sina girlanger. Eftersom de utfört ett miljöuppdrag med sopsortering kan de också bli dubbade till Miljöriddare av Malmö Museum. Några av tjejerna invände dock att de inte vill bli riddare och inte vill ha rustning eftersom den verkar obekvämt. De vill hellre vara miljöprinsessa, eftersom prinsessorna dessutom får bättre mat och massor av tårta. (bröllopsinspirerade??)

Tack Danica, Kristian, Lena Maria, Jessica, Karin, Camilla, Fredrik och Helena. Ert engagemang för barnen är toppen!

Katarina Scott

Jag måste prova igen. För min skull.

För fyra år sen lämnade jag Malmö med min fullpackade cykel med den fulla och fasta tron att jag några veckor senare skulle stå där på Kebnekaises topp, målet med resan. Det blev inte riktigt så.

Redan från början hade jag en märkligt känsla av utanförskap och osynlighet. Det tog inte lång stund innan jag började ifrågasätta för mig själv vad jag egentligen hade gett mig in på. Ingen såg mig, ingen brydde sig, jag var liksom ett ufo som man bara såg rätt igenom. Precis så kändes det. Redan andra kvällen grät jag i telefonen när jag pratade med min man och jag längtade hem nåt otroligt.

Tredje dagen brast det. Det var en av sommarens varmaste dagar, backarna i Småland var oändliga och på var sin axel satt kämpa-på-ängeln och ge-upp-jävulen och argumenterade för sin sak. Jag kunde bara hopplöst lyssna på deras gnabb. Ge-upp-jävulen hade mig fullständigt nere för räkning. Jag satt ensam utanför en kyrka i en liten by mitt i Småland och grät floder och var så nära att ge upp som man kan. Kämpa-på-ängeln lyckades med en sista kraftansträngning ta mig till där det fanns folk och där träffade jag min riktiga änglar, Elsa och Sture. De SÅG mig och att jag behövde dem och erbjöd mig på stående fot att följa med hem till dem och äta middag och sova i gästrummet. Då tändes gnistan igen. Tacksamt följde jag med.

Efter det vände det. Fjärde dagen kände jag mig stark och oövervinnerlig, stolt över vad jag gjorde. Ge-upp-jävulen hade jag lämnat på kyrkbacken där i Småland. Tyvärr fick jag andra problem redan femte dagen. Jag hade känt av mitt vänstra knä ett par dagar men mot slutet av vägen strejkade det helt. Detta var strax innan Askersund. Jag såg campingen ett par kilometer bort men jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle ta mig dit, knät gick ju inte att böja, hur trampar man då? Långsamt fick jag lite liv i knät.

Sjätte dagen tog resan slut. Knät strejkade igen så jag beslutade mig för att ta mig till min bror för att vila ett par dar. Jag trodde lite naivt kanske att det skulle bli bättre och att jag skulle kunna fortsätta sen. När jag väl vilade så kom hostan tillbaka, hostan jag haft redan innan jag åkte men som jag effektivt ignorerat. Jag fick lunginflammation och resan tog definitivt slut. Efter sex dagar och 580 km, strax norr om Örebro.

När jag skriver detta kan till och med jag undra varför jag i all sin dar ger mig in på det igen. Därför att jag fortfarande tror att jag klarar det. Därför att jag lärde mig så mycket om mig själv på dessa sex dagar. Därför att jag vet att jag kanske reagerar lika igen med den stora skillnaden att jag vet hur jag tar mig ur det. Därför att jag måste prova igen. För min skull.

Vill du läsa mer om förra resan: http://www.egotrippen.se/diary_13.html


Anna Johansson

Anna driver också bloggen www.egotrippen.se om stort och smått när det gäller cykling, livet, träning, motivation och inspiration.
”Mitt mål är att cykla från Malmö till Kebnekaise i sommar. Jag vill inspirera andra till att göra det omöjliga möjligt bara man tror på sig själv och inte glömmer bort att vägen till målet är det som gör resan värd.”

Ta en stol och yoga bort stressen

Maj är som december. Allt ska man hinna göra färdigt före ledigheten. Om man har barn ska man dessutom klämma in diverse avslutningsfirande. Då är det lätt att stressen sätter i sig i kroppen. Yoga hjälper. Med ett yogaprogram som bara tar några minuter och som du kan göra sittande vid ditt skrivbord släpper du på spänningar och lugnar ner ditt sinne.

Ett komplett yogaprogram innehåller både fram och bakåtböjningar, roterande övningar och inverterade övningar där huvudet befinner sig lägre än hjärtat. Med dessa enkla kontors-yogaövningar får du ett program som innehåller alla dessa variationer. Det enda du behöver är en stol och några minuter. Om du vill ha stöd av bilder kan du gå in på www.rolfsdotter.se och scrolla ner till en artikel med hela programmet under fliken ”artiklar”.

Börja med att ta av dig skorna och lossa lite på skärpet. Om du har byxor eller kjol som sitter tajt kan du knäppa upp översta knappen, så går det lättare att andas djupt.


1) Sätt dig längst ut på stolen med fötterna platt mot marken, parallella och med höftbredds avstånd. Lägg handflatorna på låren, slappna av i axlarna och föreställ dig att någon lyfter dig mjukt i håret. Känn hur din ryggrad förlängs. Blunda och andas fem riktigt djupa andetag. Känn hur magen och bröstet rör sig ut från kroppen när du andas in och närmar sig kroppen när du andas in. Känn hur du slappnar av i ansiktet och i axlarna.

2) Sitt kvar i samma ställning men sträck upp armarna över huvudet. Ta tag med höger hand runt vänster handled. Andas in. På utandningen sträcker du dig över åt höger. Håll ställningen och andas in och ut tre gånger. Byt hand och sida.

3) Ta tag med händerna bakom dig runt stolens ryggstöd. Titta uppåt, bakåt och böj ryggen försiktigt bakåt. Håll i tre djupa andetag.

4) Gå tillbaks till första ställningen. Sätt händerna på knäna och låt huvudet hänga medan du skjuter rygg som en katt. Håll i tre djupa andetag.

5) Fäll kroppen framåt och sträva med händerna ner mot golvet. Om du kan, sätt handflatorna mot golvet, håll annars om anklarna eller underbenen. Håll i fem djupa andetag. Slappna av i nacken, låt huvudet hänga. Rulla sedan mjukt upp, kota för kota.

6) Sitt som i första ställningen. Ta tag om stolsitsen på din högra sida. Rotera kroppen åt samma håll, glöm inte huvudet. Sträck på ryggen och andas tre djupa andetag. Byt sida.

7) Upprepa den första övningen. Lägg märke till hur dina andetag är djupare nu och hur annorlunda du känner dig.

För ännu fler tips utöver mitt program kan jag rekommendera den nya boken PAUS – en liten bok om konsten att landa från Ica Bokförlag av Louise Malmros Manfrinato och Karin Oddner. En mycket användbar bok med förslag på sköna paustekniker.

Catarina Rolfdotter-Jansson

Catarina är frilansjournalist, författare, föreläsare och moderator med hållbar livsstil som specialområde. Hon undervisar även i yoga:
"Jag vill inspirera till att se möjligheter istället för hinder, till att inse att livsglädjen ökar när man gör det man kan för att skapa en bättre framtid"
www.rolfsdotter.se

Kommer jag att klara det?

Ibland undrar jag vad jag har gett mig in på . Kommer jag verkligen att klara det? Kommer kroppen att hålla? Kommer knäna att hålla? Kommer jag mentalt att klara det? Ensamheten? Ändlösa vägar? Uppförsbackar? Det är många frågor som snurrar runt i huvudet. Men oavsett så är detta något jag måste göra. Om jag inte ger det en chans kommer jag att spendera resten av livet att fundera på om jag hade klarat det och ångra att jag inte försökte. Det må bära eller brista, så är det bara.

Idén kom till mig för många år sedan. Att göra en Göran Kropp-lightversion. Egentligen började den med att jag tyckte att min man skulle göra det, cykla till Sveriges högsta berg och sen gå upp på toppen. Det tyckte inte han. Så då kom den enkla lösningen till mig, jag får väl göra det själv då. En utmaning att bita i, att ensam cykla från Malmö till Kebnekaise. En resa på drygt 200 mil.

Hur det går återstår att se. Om en månad åker jag. Då ska all utrustning vara klar och packad, vägen vald och cykeln och jag i toppform. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Eftersom jag faktiskt testat en gång tidigare, för fyra år sen, vet jag vad jag ger mig in på den här gången. Hur fantastiskt stolt man känner sig, alla underbara människor man träffar men också hur ensamt och överjävligt det kan vara. Varför jag inte kom ända fram den gången berättar jag om i ett annat inlägg.

Önska mig lycka till!
Anna Johansson

Anna vill vill inspirera andra till att göra det omöjliga möjligt bara man tror på sig själv och inte glömmer bort att vägen till målet är det som gör resan värd.”