Jag måste prova igen. För min skull.

För fyra år sen lämnade jag Malmö med min fullpackade cykel med den fulla och fasta tron att jag några veckor senare skulle stå där på Kebnekaises topp, målet med resan. Det blev inte riktigt så.

Redan från början hade jag en märkligt känsla av utanförskap och osynlighet. Det tog inte lång stund innan jag började ifrågasätta för mig själv vad jag egentligen hade gett mig in på. Ingen såg mig, ingen brydde sig, jag var liksom ett ufo som man bara såg rätt igenom. Precis så kändes det. Redan andra kvällen grät jag i telefonen när jag pratade med min man och jag längtade hem nåt otroligt.

Tredje dagen brast det. Det var en av sommarens varmaste dagar, backarna i Småland var oändliga och på var sin axel satt kämpa-på-ängeln och ge-upp-jävulen och argumenterade för sin sak. Jag kunde bara hopplöst lyssna på deras gnabb. Ge-upp-jävulen hade mig fullständigt nere för räkning. Jag satt ensam utanför en kyrka i en liten by mitt i Småland och grät floder och var så nära att ge upp som man kan. Kämpa-på-ängeln lyckades med en sista kraftansträngning ta mig till där det fanns folk och där träffade jag min riktiga änglar, Elsa och Sture. De SÅG mig och att jag behövde dem och erbjöd mig på stående fot att följa med hem till dem och äta middag och sova i gästrummet. Då tändes gnistan igen. Tacksamt följde jag med.

Efter det vände det. Fjärde dagen kände jag mig stark och oövervinnerlig, stolt över vad jag gjorde. Ge-upp-jävulen hade jag lämnat på kyrkbacken där i Småland. Tyvärr fick jag andra problem redan femte dagen. Jag hade känt av mitt vänstra knä ett par dagar men mot slutet av vägen strejkade det helt. Detta var strax innan Askersund. Jag såg campingen ett par kilometer bort men jag kunde för mitt liv inte förstå hur jag skulle ta mig dit, knät gick ju inte att böja, hur trampar man då? Långsamt fick jag lite liv i knät.

Sjätte dagen tog resan slut. Knät strejkade igen så jag beslutade mig för att ta mig till min bror för att vila ett par dar. Jag trodde lite naivt kanske att det skulle bli bättre och att jag skulle kunna fortsätta sen. När jag väl vilade så kom hostan tillbaka, hostan jag haft redan innan jag åkte men som jag effektivt ignorerat. Jag fick lunginflammation och resan tog definitivt slut. Efter sex dagar och 580 km, strax norr om Örebro.

När jag skriver detta kan till och med jag undra varför jag i all sin dar ger mig in på det igen. Därför att jag fortfarande tror att jag klarar det. Därför att jag lärde mig så mycket om mig själv på dessa sex dagar. Därför att jag vet att jag kanske reagerar lika igen med den stora skillnaden att jag vet hur jag tar mig ur det. Därför att jag måste prova igen. För min skull.

Vill du läsa mer om förra resan: http://www.egotrippen.se/diary_13.html


Anna Johansson

Anna driver också bloggen www.egotrippen.se om stort och smått när det gäller cykling, livet, träning, motivation och inspiration.
”Mitt mål är att cykla från Malmö till Kebnekaise i sommar. Jag vill inspirera andra till att göra det omöjliga möjligt bara man tror på sig själv och inte glömmer bort att vägen till målet är det som gör resan värd.”